Ibland kan det hjälpa att bara prata. Ibland spelar det nästan ingen roll med vem bara man får ur sig lite av sitt inre. Jag kan sitta i timmar och prata och när jag väl har satt igång så vill jag aldrig sluta. Det är ju så skönt att få ur sig sånt som tynger än och bara sitta och diskutera massa saker med folk som lyssnar och har en egen åsikt om saker o ting. Det kanske är svårt för folk att förstå varför jag är så glad att jag fick prata av mig idag men det behövs verkligen ibland. Ni kanske tycker jag är töntig när jag berättar att jag just nu ligger och gråter men jag känner mig bara så fruktansvärt lättad, och så har det kommit upp så mycket känslor som jag försökt dölja hela kvällen. Jag erkänner...jag är en mes :p men jag skäms inte för det. Ska försöka sova nu...det är ju en dag i morgon oxå! Tack för att jag fick lätta på mitt hjärta ikväll! Det betyder mer än vad ni tror. Ni vet vilka ni är <3<3

Har börjat fått svårt att sova på kvällarna...ligger och grubblar och tänker så mycket, föör mycket. Jag har så mycket tankar kring livet och hur jag vill leva det, hur jag ska leva det på bästa sätt så att jag får ut så mycket som möjligt av det.
Vad ska man lägga ner tid och energi på egentligen?
Vilka ska man umgås med?
Vad vill jag göra med min framtid?
Måste jag planera allt eller ska jag ta dagen som den kommer?

Jag vill så mycket men kan inte utföra allt jag vill ska hända.
Varför ska det vara så svårt?

Kunde inte sova och kände att jag behövde skriva av mig lite.

När jag var liten kollade jag rätt mycket på dokusåpor, kanske lite för mycket. Speciellt Skilda världar och Vita lögner, framför allt vita lögner faktiskt. Vet inte vad det var som var så bra men efter jag såg det så har jag iaf alltid velat leva som i en dokusåpa.
Mina barbiedockor var de första som fick känna på "livet som en dokusåpa", dom svek varandra och gick bakom ryggen på sina vänner och var otrogna. Kan nästan skratta när jag tänker på att jag bara var ett barn och ändå lekte sånt...det är ju sjuk?? Sorgligt.

Sedan var det jag själv som försökte vända världen till att bli en dokusåpa och jag vet inte vad jag höll på med? Dramaqueen!! Ville väl ha lite spänning i livet och ville att saker skulle hända men gjorde det på fel sätt. Redan i mellanstadiet så svek jag mina vänner, iaf när det gällde pojkar. Det var ju inte så allvarligt då på den tiden och glömt nu men ju äldre man blir ju värre blir skadorna och såren blir djupare. Jag skäms! Förlåt till de som tar åt sig!

Alla i dokusåporna är själviska och tänker bara på sig själva och vad som är bäst för dom, det är därför dom sviker sina vänner och är otrogna. Dom söker spänning i tillvaron och vill vara lite galna men är dom någonsin lyckliga?
Dom verkar inte lyckliga iaf. Nu är dom ju bara skådespelare som läser ett manus men om det vore riktiga livet, om en människa skulle välja att leva "livet som en dokusåpa" så skulle den människan nog bli väldigt ensam i slutändan. Olycklig och ensam, full av skam.


Det finns så många val här i livet. Man måste välja utbildning så att det blir rätt val, man måste välja rätt vänner, välja rätt dagis till sina barn, välja vart man ska bo, välja hårfär, välja stil....osv. Man får inte välja fel utan göra rätt från början. Det finns bara ett liv. Välj rätt!! Samhället ställer sina krav.
Men om man inte vet? Om man kanske är lite velig som person bara? Är man ändå en person som vill leva "livet som en dokusåpa" eller är man bara lite velig?
Jag är glad att jag tillslut insåg att Livet inte är en dokusåpa!, innan det var alldeles försent. Visst jag hann göra många misstag innan jag vaknade upp ur bubblan av dokusåpa men jag ångrar fortfarande ingenting i mitt liv. Allt jag har varit med om och gjort i mitt liv har skapat den jag är idag och jag är nog rätt nöjd med mig själv ändå. Skulle inte vilja vara någon annan! =)

Förr har jag tagit folk omkring mig för givet, trott att man kan svika någon och sedan vara vänner igen som om inget hade hänt, och dessutom så har jag alltid kunnat umgåtts med vem som helst. Har haft väldigt lätt att vara med människor och tycker om alla, ser alla positiva sidor främst för att alla är bra på sitt sätt.
Vad hände med det? Vart vände det? När blev jag kräsen?? När började jag se allt negativt främst?

Just nu vill jag knappt träffa folk längre...är så rädd att jag ska bli irriterade på dom för det finns alltid något jag stör mig på. Hos ALLA.
Jag kan lova er att det finns inte någon av dom som jag känner som jag inte har stört mig på och så har det aldrig varit förr. Jag vill inte vara lättirriterad. =(

Det kommer sluta med att jag är en lättirriterad sur jävla bitch som är bitter på livet och snackar skit om alla omkring mig. Jag vill inte det =(
Det måste hända något drastiskt, ett under? Det måste ske en förändring och det är nu!
Men vad ska jag göra? Vad kan jag göra?

Fått ur mig de mesta av mina tankar nu iaf. Hoppas det går bättre att sova nu när jag har rensat hjärnan lite!

GOD NATT!